Ett år, och jag har läkt mina sår. 

Du var svår när du sluta höra av dig, du kanske inte ville ha mig.

Jag har grubblat, jag har tänkt, på vad jag igentligen kännt. 

Det kom nu som en chock att ditt hjärta tydligen inte sa stopp.

Jag får se vart tiden leder mig in i, and how my heart feel.

kallabaliken sätter fart in i tonåren, när alla säger att det ska va dom bästa åren.

Kanske att det är tiden som bär med många minnen, som t.ex första finnen. 

Liten blir till stor och framtiden består av mer än vad du tror.

Samtidigt som kraven ökar, kommer mormor och spökar.

En svart-vit bild på dig som oväntat dök upp på tvn, gjorde att jag föll femtio meter ner och inte kunde fatta vad jag igentligen ser. 

Den kraftfulla blicken som stirra mig rakt in i ögonen, fick mig att förstå att även dom på andra sidan vill knacka på.

Medans tusen olika kännslor bubblade inom mig, lärde jag mig att allting har ett slut. Men spåret tar alldrig slut på andra sidan, där livet börjar om ända från midjan.

Obesvarad kärlek är kanske inget att ha, även om det i dina tankar kan kännas bra.

Tiden du gav bort till den du älska mest av allt, svalnade tillslut för han och blev kallt.

Känslorna finns ändå kvar, men helst av allt vill du kasta bort dom och inte få reda på vart dom bar.

Tiden har förendrats men han finns kvar, killen som du längre inte har.

Du hitta en tia på marken som du trodde skulle bringa tur, men istället bilda den en mur.

En mur imellan dig och din prins, som sabbade det senaste minnerna av han du minns. 

Jag vet inte vad jag ska tro, min oro.

Min beslutsångest vad jag vill och känner, det skrämmer. 

Betyder detta allt? Eller ska jag bara ta det med en nypa salt?

Tiden lägger sina spår och jag fäller en tår.

Sanningen är tuff men jag vill inte ge dig en dödande knuff.

Jag vet att du vill men för mig står det still.

Du är som en sten som inte går att knäcka, för då kommer bara dina känslor läcka.

När du har nått begets klippa och inte vill tippa.

Jag fryser, jag vill inte se dig gå när jag knappt kan stå. Mina ben darrar av rädsla att du en dag kommer gå när vi alltid vart två.

Den omöjliga tanken som jag inte trodde fanns ledde mig in i en romans. skratta, natta och klappa. 

själen som var den härligaste någon kunde ha, en förebild som var otroligt bra. 

Tanken som kommer när du inte längre är här, det skär.

Jag lättar mitt hjärta, fäller en tår, men jag vill att du ska få mig att förstå att tiden läker alla sår. 

Jag hoppas du mår bra och allt är som det ska.

Nu är du en ängel utav stål och med det här sagt så fäller jag ännu en tår, som du säkert förstår.